Detta kapitel (sura) uppenbarades i Mecka (mákka) och innehåller femtiofem verser.

Kapitlet inleds med en vers som fastställer att all lovprisning tillkommer Allah, Konungen över himlarna; även jorden sjunger Hans lovsång och så ska även ske i det tillkommande. Här finns en klar hänvisning om att det under den Helige Profetens, Allahs välsignelser och frid vare med honom, epok kommer hans sanna anhängare att fylla himmel och jord med Guds lovsång.

Sedan förklaras begreppet ”berg”, vilket här bland annat betyder hårdföra bergsfolk, och det var således inte bergen som underkastade sig profeten David, frid vare med honom, utan de hårdföra folkslag som bodde på bergen. De berg som omnämns i slutet av det föregående kapitlet har således förtydligats här.

Sedan förklaras begreppet Djinn. De som underkastade sig profeten David, frid vare med honom, och profeten Salomon, frid vare med honom, och som fick utföra mycket tunga arbeten, beskrivs som mänskliga Djinner. Dessa är inte sådana Djinner som allmänheten tror är skapade av eld. Eld slocknar så fort vatten vidrör den, men beträffande dessa Djinner står det på ett ställe i den Ädla Qur’anen att de brukade dyka i vattnet för att söka efter pärlor. Detta skulle inte ha varit möjligt om de varit gjorda av eld.

För det andra står det att dessa Djinner var bundna i kedjor, fastän Djinner av eld inte kan bindas på detta sätt. Allt detta fick Davids folk och avkomma att visa sin tacksamhet. Profeten Salomon, frid vare med honom, som i högsta grad var Davids fysiska och andliga avkomma, visade prov på denna tacksamhet. Men då profeten Salomon, frid vare med honom, informerades om att hans son och arvinge skulle vara som en kropp som saknade andlighet så bad han: Å, Gud! I sådana fall ber jag att detta kungarike ska störtas under hans välde. Jag har inget behag av detta världsliga kungarike. Händelseutvecklingen skulle visa att dessa ord skulle komma att besannas. När profeten Salomons, frid vare med honom, son tillträdde makten och de hårdföra bergsfolken fick kännedom om att en kung utan vishet tillsatts över dem, så gjorde de uppror och störtade profeten Salomons, frid vare med honom, världsliga kungarike.

När enorma kungariken störtar brukar dess medborgare glömma bort den inbördes kärlek och sin önskan att leva intill varandra, och istället falla offer för hat och en önskan om att leva långt ifrån varandra. Under sådana omständigheter blir de en del av historien och de krossas under Guds vredes kvarn. Avstånden mellan deras bosättningar ökar till den grad att en underlig ödemark uppstår mellan dem och buskiga växter frodas där det tidigare funnits storslagna trädgårdar och åkermarker.

Den lära om tålamod och ståndfasthet som den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, gavs i slutet av det föregående kapitlet upprepas här och den Heliga Profeten uppmanas att under alla omständigheter visa tålamod. Hans hjärta gavs det enorma glädjebudskapet att tidigare storslagna imperier var jämförelsevis små folk, men att Gud har tilldelat den Helige Profeten hela världens andliga kungadöme.

Därefter görs motståndarna uppmärksamma på att de bör eftertrakta Guds beslut genom bön; att de ensamma eller parvis ska ställa sig inför Gud i bön, och sedan fundera över om den prins av kunskap och vishet, som den Heliga Qur’anen uppenbarades för, verkligen skulle kunna vara en dåre?

Sedan säger Allah till den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, att han bör fundera över den situation när de icke troende kommer att bli mycket ängsliga, och denna ängslan kommer att vara obotlig, och att de då kommer att gripas från en mycket nära belägen plats. Denna plats avser deras halspulsåder, och innebär att de kommer att utsättas för ett smärtsamt straff som kommer inifrån dem själva. I nästa vers visas med en avlägsen plats som exempel att det är avlägset att tro att dessa människor kommer att ångra sina synder. När de inte ångrat sig efter de händelser som de upplevt, hur ska de då göra detta av fruktan för Allahs straff, vilket de uppfattar vara mycket avlägset? Det läggs alltid ut ett hinder mellan sådana förnekare och deras sinnliga begär, så som det skett med förnekare som levt före dem, men de förblir alltid svävande i tvivel.