(Svensk översättning):I Allahs, den Nåderike, den Barmhärtige, namn. Vi sände förvisso ned den (Qur’anen) under ödets natt. Och vad skulle låta dig veta vad ödets natt är? Ödets natt är bättre än tusen månader. Under den stiger änglar och anden ned enligt deras Herres befallning beträffande allt. Frid – så kommer den att vara även vid gryningens ankomst.

Introduktion av Surah (hämtad ur Den Heliga Qur’anen med svensk översättning)

AL-AHZÁB

Detta kapitel (sura) uppenbarades i Medina (madína) och innehåller sjuttiofyra verser. I inledningen av kapitlet tas ämnet från den sista versen i det föregående kapitlet upp, där det sägs till den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, att de icke troende och hycklarna kommer att försöka få honom att avvika från sin tro. Han uppmanas till att bortse från dem och inte lyda dem, utan följa det som uppenbaras för honom. I den femte versen har den eviga principen fastlagts att en människa inte kan älska två olika väsen med samma intensitet på samma gång. Detta visar att Allahs kärlek har övertaget i den Helige Profetetens, Allahs välsignelser och frid vare med honom, hjärta, och den kärlek som han visar i sitt liv genomsyras av hans kärlek till Allah. I en tradition (hadíth) förklaras samma fråga när den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, berättar att även den munsbit som någon lägger i sin hustrus mun av kärlek till Allah betraktas som gudsdyrkan (Bukhari: Kitáb-al-Manáqib). Därefter nämns en sed som förekom bland dåtidens araber nämligen att de brukade kalla sina hustrur för ”mamma”. För att avveckla denna sed görs gemene man uppmärksam på att relationen mellan mor och son uppstår genom de naturlagar som Allah har inrättat, så hur kan någon förändra detta med enbart ord? Likaså kan ingen betraktas vara någons son enbart för att han tilltalas som en sådan. Söner kan endast vara de som man har blodsband till. Att kalla någon annan ”son” är enbart ett sätt att uttrycka sin kärlek, inget annat. Sedan upprepas detta genom förklaringen att det endast kan 721 finnas en person som förtjänar mest av hjärtats tillgivenhet, , och när det gäller de troende så bör den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, vara just denna person. Därefter nämns stegvis andra anhöriga och att de har inbördes företräde med tanke på deras släktskapsband till Profeten. I kapitlet finns även den vers som utnämner den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, till ”profeternas insegel” ( khátam-an-nabijín). Vissa lärda människor som brister i sin insikt anser detta betyda att Profeten är den siste av alla profeter, i den meningen att ingen annan profet kan komma efter honom. Denna felaktiga uppfattning korrigeras och det förbund ( mítháq) omnämns som innebar att Allah slöt ett förbund med varje profet om att det efter profeten ifråga kommer en ny profet som intygar och bekräftar det profeten själv har sagt, så åligger det profetens folk att bistå den nye profeten och att inte förneka honom. I det här kapitlet sägs angående den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, att detta förbund även slöts med honom. Även hans anhängare förbjuds således motsätta sig även de profeter som fullständigt lyder Profetens påbud och som har fått sitt andliga ämbete som belöning för sin trofasthet mot den Helige Profeten, Allahs frid och välsignelser vare med honom, och som framför Profetens lära utan minsta ändring och som strävar för hans sak. Det är snarare obligatoriskt för Profetens anhängare att bistå en sådan profet. Därefter handlar det om slaget vid ”diket” ( gházwa al-khándaq) och texten syftar på den grundläggande betydelsen av ordet ”konfederationen” ( al-ahzáb), som innebar att stammar från hela Arabien gick samman för att angripa Medina, där det inte fanns någon tillflykt eller utväg att tillgå. Vid detta tillfälle visade Allah upp ett mirakel för Profeten och bistod honom med en fasansfull orkan som förblindade angriparnas ögon, och i tumultet som uppstod tog de till flykten. De fick knappt tid att binda loss alla de många riddjur som de tagit med sig. De fick således lämna dem på platsen och även mycket av den medförda provianten och utrustningen, vilket tillfredsställde muslimerna på grund av deras brist på föda efter den utdragna belägringen. Tillståndet för folket i Jathrib före detta slag beskrivs också och den fasansfulla prövning och den undergång som de såg nalkades. Detta fick deras ögon att stirra. Hycklarna i Medina talade om för muslimerna att det inte längre fanns någon tillflykt för dem. Vid det tillfället besvarade de troende dem genom att säga att deras tro bara utökats av detta sedan tidigare, eftersom de redan underrättats om detta fruktansvärda angrepp från konfederationen. De åsyftade vers 46 i surah al-qámar där det står ”sammanslagningen kommer att besegras och de kommer vända ryggen till i flykt” ( sa júhzamúl djam’u wa juwallúnadd-du búrr). I detta slag visade de troende prov på sin tro och uppfyllde sin trohetsed, och bland dem fanns även några som inte var närvarande, men som hade sett fram mot slaget och önskade att de hade kunnat delta i det och få visa sin ståndaktighet och offervilja på samma sätt som den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, och hans följeslagare hade gjort. I vers 38 påbjuder Allah den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, att gifta sig med sin adoptivsons frånskilda hustru. Detta påbud var mycket tungt för den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, och han oroade sig också för vad hycklarna skulle invända mot detta. Han var därför mycket tveksam kring giftermålet, men var hur som helst ålagd att följa Guds befallning. Därefter kommer vers 41 som bör anses vara höjdpunkten i det här kapitlet, och den har samband med incidenten med hans adoptivson Zaid, må Allah vara nöjd med honom. Det förklaras att den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, i själva verket varken är far till Zaid eller till några andra män bland de troende, utan han är ”profeternas insegel” ( khátam-an-nabijín). Således blev han tilldelad det andliga faderskapet för alla profeterna. Utifrån sammanhanget är det denna betydelse som framstår, men ordet ”profeternas insegel” har även många andra betydelser som alla kommer från den här versen. Varje tolkning leder till slutsatsen att den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, är ”profeternas insegel”. Ordet ( khátam) betyder till exempel dessutom något som bekräftar eller intygar. Och bland alla läror är det enbart den Helige Profetens, Allahs välsignelser och frid vare med honom, Sharia som bekräftar profeterna i alla tider. Således finns det inte en lika storslagen vers som denna i någon annan religions heliga bok i hela världen. Versen därefter för tankarna till profeten Sakarias, frid vare med honom, bön som uppenbarades för honom efter det att han fått glädjebudskapet om en son, det vill säga att han skulle lovprisa och förhärliga Gud morgon och afton. Sedan beskrivs den Helige Profetens, Allahs välsignelser och frid vare med honom, egenskaper, det vill säga ”Vittne” ( sháhid), ”Glädjebudbärare” ( mubáshir) och ”Varnare” ( nazír) i verserna 46-47. Han vittnade om den storslagne profeten Moses, frid vare med honom, sanning och dessutom vittnar han om ytterligare en profet som skulle komma efter honom och i hans tjänst. Hans storhet liknas vid solen som lyser upp hela världen och som även månen får sitt ljus ifrån. Det är således förutbestämt att någon måne åter ska förmedla den Helige Profetens, Allahs välsignelser och frid vare med honom, ljus till mänskligheten då nattens mörker breder ut sig. Dessa verser innehåller alltså en profetia om att detta kommer att ske under en framtida period av mörker. Därefter undervisas de troende om rättfärdighetens ( attáqwa) principer och med tanke på den Helige Profeten Muhammads, Allahs välsignelser och frid vare med honom, upphöjda ställning som omnämns åläggs de troende att visa honom en oerhört stor vördnad. Den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, brukade emellanåt bjuda hem närstående och anhängare på middag. I dessa verser har hans anhängare förmanats att då den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, bjuder in till sådana tillställningar så bör de inte betrakta det som ett vanligt gästabud och komma dit i förväg för att invänta måltiden. Det sägs till dem att de bör gå dit då maten är lagad och när de tillkallats, och därefter bör de be om lov att återvända hem. Om de under måltiden behöver någonting så bör de meddela Profetens hustrur (i versen omtalade som ”de troendes mödrar.” övers. anm.) från en plats bakom det skynke som separerar män och kvinnor. Profetens hustrur uppmanas till större fromhet än andra kvinnor, eftersom deras höga ställning kräver att den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, inte utsätts för förtal av något slag på grund av dem. På samma sätt som den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, sårades av hycklarnas förtal så utsattes även profeten Moses, frid vare med honom, för förtal. I slutet av detta kapitel upprepas det följaktligen att den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, har flera likheter med den storslagne profeten Moses, frid vare med honom, och på samma sätt som Moses, frid vare med honom, underrättades om att han var vördad ( wadjíhun) i Guds ögon så försäkras även den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, om att hycklarnas förtal inte kommer innebära något ont för honom, eftersom han enligt Allah är bade vördad i detta livet och i det tillkommande ( wadjíhan fíddunja wal ákhira). I de två sista verserna av kapitlet hänvisas det återigen till profeten Moses, frid vare med honom, och det konstateras att det ansvar som anförtrotts den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid var med honom, är mycket större än det som delgavs Moses, frid vare med honom. Ansvaret är så stort att även berg dallrar av fasa för att behöva bära det. Men den Helige Profeten, Allahs välsignelser och frid var med honom, steg fram för att bära detta ansvar, vilket ledde till att han fick gå hårt fram mot sig själv, men utan att bry sig om vad detta skulle få föör följder för honom.